svensk-vinter, härligt?!

Rastlösheten är åter min närmsta följeslagare. Jag tycks aldrig bli av med den hur mycket jag än försöker så är den snart där igen. Den tycks gro och växa sig starkare ju mer jag vill känna mig tillfreds med min tillvaro. Den fortsätter att växa tills den inte längre går att ignorera. Rastlösheten och stressen över vad jag ska göra inom en snar framtid får mig att ligga sömnlös om nätterna. Jag försöker tysta ner rastlösheten genom att tänka "till sommaren bär det iväg igen, det är snart sommar". Så jävligt kan det väl inte vara att hålla ut en vinter i Svergie? Eller?! Jag är ärligt talat tveksam. Det är bara november och egentligen har vintern inte börjat än. I somras såg jag framemot en vinter hemma men nu känns det som en lång pina ( som inte ens börjat, egentligen). Ska man vara i Sverige över vintern ska man vara långt upp i Sverige där snön ligger tätt och där naturen är bedårande vacker. Något jag lärt mig om mig själv är att jag inte har något mellanting, det är antingen svart eller vitt. Betong eller skog, ingen liten småstad utanför malmö. Eller stockholm, ska det va så ska det va helt enkelt. Jag gjorde ett dåligt försök att göra en liten förändring i vardagen genom att färga mitt hår vilket nu resulterar i att jag inte alls känner mig bekväm, får se till att boka tid för färgning och klippning snart, helst nu. Jag är ingen människa som väntar, vill jag göra något ska det ske nu. På gott och ont.