Långa nätter.

Hemma igen efter adventsmys, skitsnack och alldeles för mycket glögg. Hade en otroligt rolig kväll igår som bjöd på det mesta. Nu ligger jag i min säng och ska försöka somna i god tid för en gångs skull. Mitt mål är att komma upp ur sängen imorgon innan tio. Kan tyckas vara lätt som en plätt men jag kan ärligt talat säga att jag minns inte när det hände senast. Har mer eller mindre vänt mitt dygn. Nu märks det i stan att julen närmar sig. Det hänger julstjärnor i nästan varenda fönster utanför och det gör ialla fall så att jag känner att julen är på väg. Regnet slår lite lätt mot fönstret utanför. Jag hade hellre sett att snön föll. Just nu känner jag mig tillfreds. Just nu är det bra. Ingen oro eller ångest som knackar på i mitt bröst. Tillfreds. Hemma på västkusten blåser det orkan och är allmänt kaos. Jag minns sist det var så, stormen gudrun. Då hände det mig något speciellt som jag aldrig kommer att glömma. Året var 2005 och jag var 15 år. Och killen jag varit kär i sen länge gav mig våran första kyss. Hjärtat bankade så hårt inom mig och vi åkte hem till honom och höll om varandra medans stormen tjöt untanför. Och när vi vaknade morgonen efter var förödelsen total. Grannens tak låg i trädgården och träd överallt som hade fällts. Trots att mer eller mindre hela stan blivit förstörd under natten och att folk hade dött så var det en av de bästa nätterna i mitt liv.

// Montana

Jag fattar alltihop.

Det har varit en ganska ångestfylld vecka. Ångest över tre dagars festande till sex på morgonen i rad. Ångest över att jag aldrig mötte upp mina fina när dom var uppe i Stockholm förra helgen. Ångest över att jag inte förstår bättre. Ångest över att det inte blivit någon träning alls denna vecka. Trots all denna ångest orkar jag liksom inte bry mig. Är det konstigt eller helt normalt? Det är så jävla mycket man borde hela tiden att jag liksom skiter i allt jag "borde" göra. Jag orkar inte riktigt bry mig över vad alla runt omkring tycker eller säger vad jag ska göra. Jag gör det jag gör och jag tänker inte ha ångest mer över saker jag borde gjort eller saker jag borde gjort annorlunda.

// Montana

svensk-vinter, härligt?!

Rastlösheten är åter min närmsta följeslagare. Jag tycks aldrig bli av med den hur mycket jag än försöker så är den snart där igen. Den tycks gro och växa sig starkare ju mer jag vill känna mig tillfreds med min tillvaro. Den fortsätter att växa tills den inte längre går att ignorera. Rastlösheten och stressen över vad jag ska göra inom en snar framtid får mig att ligga sömnlös om nätterna. Jag försöker tysta ner rastlösheten genom att tänka "till sommaren bär det iväg igen, det är snart sommar". Så jävligt kan det väl inte vara att hålla ut en vinter i Svergie? Eller?! Jag är ärligt talat tveksam. Det är bara november och egentligen har vintern inte börjat än. I somras såg jag framemot en vinter hemma men nu känns det som en lång pina ( som inte ens börjat, egentligen). Ska man vara i Sverige över vintern ska man vara långt upp i Sverige där snön ligger tätt och där naturen är bedårande vacker. Något jag lärt mig om mig själv är att jag inte har något mellanting, det är antingen svart eller vitt. Betong eller skog, ingen liten småstad utanför malmö. Eller stockholm, ska det va så ska det va helt enkelt. Jag gjorde ett dåligt försök att göra en liten förändring i vardagen genom att färga mitt hår vilket nu resulterar i att jag inte alls känner mig bekväm, får se till att boka tid för färgning och klippning snart, helst nu. Jag är ingen människa som väntar, vill jag göra något ska det ske nu. På gott och ont.