sömnlösa nätter.

Jag måste lugna ner det som sker. Känslor som ber. Bara bubblar och ber om mer. Mer av det som  får mig ur balans, måste hitta någon slags distans. Försöker att fly bort men min stubin är för kort. Kan inte längre hålla det kvar inom mig. Det är allt eller inget man lurar inte det sjunde sinnet. Det går inte längre att förneka att du är den som i mitt huvud ekar.

Min kärleks-törst är nu som störst. Jag minns det som det va igår, dagarna de var vi två. Tider som flytt och nu letar du efter nåt nytt. Det växer och gror och min längtan är nu för stor för att hålla i schak, hålla intakt. Kontakt. Det är det jag saknar. Så det jag undrar nu, var är du när jag vaknar.

Ännu en vår har flytt bort utan att jag minns nåt. Inget har längre någon betydelse. Utan dig i mitt liv söker jag förnyelse. Förblindad av god tro så finner jag ro. Ro i att du ska hitta hit och röra om i mitt liv. Saknar och vill känna känslan av att det är vi två. Vi två genom allt. Ett magiskt band emellan oss. En känsla inte ord kan beskriva.

Men nu ligger jag här och tittar upp i det svarta taket och undrar vad som gick galet...

// Montana