torsdag 29 september 2011
House of gold.
Fan vad man har det bra ändå. Här är man mitt i livet. Man är frisk (typ), rik (om man jämnför med de flest andra i alla u-länder), bor bra, man har ett jobb som man trivs med mm. Vad ska man egentligen klaga på? Fan vad man har det bra! Varför ska man vara så sjukt negativ för? Inte för att jag är det men väldigt många är det. Dom har svårt att se vad dom har. Hur lyckligt lottade dom egentligen är. Jag tänker ofta just så, fan vad jag har det bra! Jag känner mig lyckligt lottad som har allt jag har. Life is good!
Har verkligen bestämt mig för tatueringen nu med. Nu ska det bara bokas tid och sparas pengar.
// Montana
Har verkligen bestämt mig för tatueringen nu med. Nu ska det bara bokas tid och sparas pengar.
// Montana
söndag 25 september 2011
Dom som bländats av ljuset.
Fan, ibland blir jag så jäkla ledsen och besviken att liksom all energi jag har bara rinner ur mig. Ett tråkigt samtal hemifrån och nu är jag nollställd. Eller nää mer på minuskontot. Fan! Det är ingen hemligt att min far mår psykiskt dåligt, alla som känner mig lite bättre vet det.
Och det gör mig förbannad att psykvården fungerar så jäkla dåligt som den gör. Hur högt måste man ropa på hjälp eller hur många gånger måste man förklara att behandligen/medicinen man får inte hjälper? Det är inte konstigt att så många i det här avlånga landet tar livet av sig. Att ha en partner eller en förälder som är psykiskt sjuk är jobbigt. Det känns ofta som att man är maktlös och inget kan göra. Ännu värre är det när personen mår så dåligt att de åker in till sjukhuset och ingenting händer. Att personen ska behöva vänta en vecka ibland för att ens få träffa en läkare. Att personen ibland inte kan komma ut på ett par dagar och få frisk luft för där finns inte folk till att gå ut med dem. Jag kan tycka att det är ytterst konstigt att personen själv kan skriva ut sig när som helst om de vill men att själva gå ut på en promenad det får de inte.
Varför är det så skamfyllt i Sverigie att vara psykisktsjuk? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det för att det är inget vi talar om, få kändisar går ut med att de mår psykiskt dåligt mm. Och kanske är det för att bilden som finns av en person som mår psykiskt dåligt är mer eller mindre en "galning". Men oftast är det inte så. De är precis som alla andra förutom att de mår dåligt.
Att min pappa är psykisktsjuk det är något jag alltid har vetat mer eller mindre men när jag var liten förstod jag inte vad det var eller vad som var fel. Men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått och velat hjälpa till. Även jag skämdes över att pappa var psykisktsjuk när jag var mindre. Det var inget jag gärna berättade för kompisar eller personer i min närhet. Jag tog aldrig med några vänner hem när pappa var nere och det var knappt att jag tog hem några när han mådde bra heller. Ialla fall tog man inte hem någon innan man varit hemma och kollat läget med pappa först, man ville ju inte riskera att få jobbiga frågor om varför min pappa bara låg i sin säng och kollade upp i taket. Jag ville ju bara ha en pappa som alla andra. När pappa mår dåligt går man som på nålar för att inte "förvärra" något. Det jobbigaste är att se han bara ligga i sängen en hel dag och knappt gå upp för att äta. Att se hur allt detta plågar min mamma. Min älskade mamma. Som bara vill alla väl men som kämpar i mot vind mot denna sjukdom och läkare. Utan henne och hennes tjat mot läkare undrar jag hur det hade varit med min pappa. Jag undrar om han ens hade levt idag. Och då tänker jag på alla de som inte har någon, jag undrar hur de ska gå för dem. Jag undrar hur de ska gå för dem som inte orkar kämpa för att må bättre.
Det känns ofta som att läkarna inte bryr sig. Och det känns även som att politikerna inte bryr sig om psykvården. För en sak det vet jag säkert och det är att om psykvården ska kunna fånga upp och rädda människor som mår dåligt behövs det göras något, det behövs att någon vill satsa på dem. Är det inte lite konstigt att vi har ett mål i Sverige om att noll människor ska dö i trafiken men inget om att noll människor ska dö genom självmord? Ca 1400 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Ofta har de en behandlingsbar psykisksjukdom som ligger bakom och ofta har de varit i kontakt med psykvården om detta.
Det hjälper inte att en familjemedlem ringer och säger till dem på psykvården att "pappa mår inte bra, han måste få hjälp" för vill de inte själva ha hjälp får de ingen hjälp. Många som mår psykiskt dåligt vill inte hamna på sjukhus. De tycker att det är skitjobbigt att befinna sig där. Som att de blir sjukare och mer deprimerade av att vara där.
Min pappa har kämpat för att må bra i flera år. Men ingen medicin tycks fungera. Och säkerligen finns där heller inte så många olika sorter för det finns väl inte någon som vill satsa pengar på det. De vill hellre satsa pengar på att hitta ett botemedel på cancer och andra folksjukdomar. Och vem kan egentligen klandra dom?
Nej fan. Nog om detta. Melissa horn håller mig sällskap inatt.
// Montana
Och det gör mig förbannad att psykvården fungerar så jäkla dåligt som den gör. Hur högt måste man ropa på hjälp eller hur många gånger måste man förklara att behandligen/medicinen man får inte hjälper? Det är inte konstigt att så många i det här avlånga landet tar livet av sig. Att ha en partner eller en förälder som är psykiskt sjuk är jobbigt. Det känns ofta som att man är maktlös och inget kan göra. Ännu värre är det när personen mår så dåligt att de åker in till sjukhuset och ingenting händer. Att personen ska behöva vänta en vecka ibland för att ens få träffa en läkare. Att personen ibland inte kan komma ut på ett par dagar och få frisk luft för där finns inte folk till att gå ut med dem. Jag kan tycka att det är ytterst konstigt att personen själv kan skriva ut sig när som helst om de vill men att själva gå ut på en promenad det får de inte.
Varför är det så skamfyllt i Sverigie att vara psykisktsjuk? Jag vet faktiskt inte. Kanske är det för att det är inget vi talar om, få kändisar går ut med att de mår psykiskt dåligt mm. Och kanske är det för att bilden som finns av en person som mår psykiskt dåligt är mer eller mindre en "galning". Men oftast är det inte så. De är precis som alla andra förutom att de mår dåligt.
Att min pappa är psykisktsjuk det är något jag alltid har vetat mer eller mindre men när jag var liten förstod jag inte vad det var eller vad som var fel. Men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått och velat hjälpa till. Även jag skämdes över att pappa var psykisktsjuk när jag var mindre. Det var inget jag gärna berättade för kompisar eller personer i min närhet. Jag tog aldrig med några vänner hem när pappa var nere och det var knappt att jag tog hem några när han mådde bra heller. Ialla fall tog man inte hem någon innan man varit hemma och kollat läget med pappa först, man ville ju inte riskera att få jobbiga frågor om varför min pappa bara låg i sin säng och kollade upp i taket. Jag ville ju bara ha en pappa som alla andra. När pappa mår dåligt går man som på nålar för att inte "förvärra" något. Det jobbigaste är att se han bara ligga i sängen en hel dag och knappt gå upp för att äta. Att se hur allt detta plågar min mamma. Min älskade mamma. Som bara vill alla väl men som kämpar i mot vind mot denna sjukdom och läkare. Utan henne och hennes tjat mot läkare undrar jag hur det hade varit med min pappa. Jag undrar om han ens hade levt idag. Och då tänker jag på alla de som inte har någon, jag undrar hur de ska gå för dem. Jag undrar hur de ska gå för dem som inte orkar kämpa för att må bättre.
Det känns ofta som att läkarna inte bryr sig. Och det känns även som att politikerna inte bryr sig om psykvården. För en sak det vet jag säkert och det är att om psykvården ska kunna fånga upp och rädda människor som mår dåligt behövs det göras något, det behövs att någon vill satsa på dem. Är det inte lite konstigt att vi har ett mål i Sverige om att noll människor ska dö i trafiken men inget om att noll människor ska dö genom självmord? Ca 1400 personer tar sitt liv varje år i Sverige. Ofta har de en behandlingsbar psykisksjukdom som ligger bakom och ofta har de varit i kontakt med psykvården om detta.
Det hjälper inte att en familjemedlem ringer och säger till dem på psykvården att "pappa mår inte bra, han måste få hjälp" för vill de inte själva ha hjälp får de ingen hjälp. Många som mår psykiskt dåligt vill inte hamna på sjukhus. De tycker att det är skitjobbigt att befinna sig där. Som att de blir sjukare och mer deprimerade av att vara där.
Min pappa har kämpat för att må bra i flera år. Men ingen medicin tycks fungera. Och säkerligen finns där heller inte så många olika sorter för det finns väl inte någon som vill satsa pengar på det. De vill hellre satsa pengar på att hitta ett botemedel på cancer och andra folksjukdomar. Och vem kan egentligen klandra dom?
Nej fan. Nog om detta. Melissa horn håller mig sällskap inatt.
// Montana
tisdag 20 september 2011
Familjen är värst?!
Som sagt nu är man hemma efter två veckors semester i värmen med familjen. Att umgås med sin familj två veckor i sträck kan vara påfrestande, nästan precis vad man klarar av utan paus. Har typ inte gjort något annat än bara ha det skönt. Ligga på stranden under ett parasoll, dricka öl och läsa en bra bok eller i mitt fall tre. Tur på ett sätt att man kedjerökande och whiskeydrickande farmor var med för hon bjöd på ett x antal spännande situationer. Några exempel på vad hon hittade på kommer nu: hon gick in i baren på en restaurang och fixade drickan själv, tvättade badkläderna i en fontän och fick prata med polisen, höll på att drunkna under en båttur, dansade till hiphop musik tillsammans med ett gäng ungdomar, ropade att hon hade en bomb i väskan på den turkiska flygplatsen. Hon är väl för härlig. 75 bast men typ 25 i sinnet.
Från och med nu jobbar man på Storstad! Vilken grym höst man har framför sig med grymma arbetsskamrater! I like! Nu ska jag in till stan och köpa ett par skor, conversen har gjort sitt på ett tag.
// Montana
Från och med nu jobbar man på Storstad! Vilken grym höst man har framför sig med grymma arbetsskamrater! I like! Nu ska jag in till stan och köpa ett par skor, conversen har gjort sitt på ett tag.
// Montana
måndag 19 september 2011
Home sweet home!
Äntligen hemma! Fy fan vad skönt att slippa alla blekfeta skandinaver och håriga turkar! Kommer med en bra uppdatering om resan imorgon!
// Montana
// Montana
fredag 2 september 2011
Too old to bother, too young to care.
Utlovar härmed inget bra inlägg men det är ialla fall ett inlägg eller kanske mer som en liten uppdatering. På söndag smäller det typ då åker jag till turkiet i två veckor med familjen. Hur härligt som helst ska det bli. Fast det är dock lite osäkert att jag ens kommer att komma iväg. Häromdagen när jag skulle kolla på biljetterna mamma beställt upptäcker jag att hon bokat ifrån fel flygplats, nämligen från landvetter. Har nu bokat ett flyg till landvetter på söndag men det är väldigt tajt med tiden. Men jag gillar att leva livet med lite spänning! Vi får helt enkelt se. Men den största smällen kommer nog tidigare. Idag eller imorgon. Kan skriva om det en annan gång när smällen har skett. Piss alltså, vissa saker vill man bara ska inträffa utan att man behöver ta tag i det. Men inget sker av sig självt.
// Montana
// Montana
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
